onsdag 5 december 2012

Diskussions fråga 8: Att prata om sitt läsande.

Jag har alltid varit en sådan som knappt nämner för folk hur mycket jag läser. Det vill säga är om man bortser från min familj och mina två närmsta vänner. De får konstant höra om nya böcker jag fått, dumma karaktärer, ondskefulla författare och cliffhanger slut. Mycket för att jag bara måste få prata ut om det jag precis upplevt. Det är liksom omöjligt att hålla tyst. Så då får de lugnt sitta och lyssna på när jag babblar på, även om de lyfter ett eller annat ögonbryn, mest för att de inte förstår hur en bok kan påverka mig så mycket som den gör. Min mamma är en läsare. Men precis som hon har sagt till mig så lever hon sig inte in i böcker så som jag gör. Hon gråter inte, skrattar inte, bara läser. Och det är helt okej, det är inget fel med det - att läsa en bok utan att påverkas så som jag gör. Men för mig har det alltid varit som att stiga in i en annan värld då jag läser en bok, och när en bra bok sedan tar slut så måste jag springa och berätta för någon om de äventyr jag precis upplevt.

(Notering: detta var antagligen också en av de anledningar till att jag skaffade mig en bokblogg. För att jag behövde snacka med andra människor som förstod, liksom.)

Men så kommer vi till vad jag egentligen tänkt prata om. Det är inte många av mina vänner/bekanta som vet hur mycket jag läser. Och jag vet inte riktigt varför det är så. Kanske för att man får de där höjda ögonbrynen, för att det anses som lite konstigt att jag bara i år läst över 100 böcker. Jag bryr mig egentligen inte om att anses vara konstig. Men det är som att böcker är något som är mitt. Och jag vet inte, jag pratar inte om det med så många i mitt liv.

Jag har aldrig sagt öppet till någon att jag har en bokblogg, bara att jag har en blogg. De enda som vet tror jag är min familj och min bästa vän, bara för att de frågar mig hela tiden vad jag bloggar om. Det kanske låter konstigt i era öron, att jag inte pratar om att jag har en bokblogg. (Jag låter ingen jag känner läsa den). Och jag vet inte riktigt varför. Antagligen för att jag tror att de inte kommer förstå, eller något i den stilen. Kanske för att jag gillar att ha en del av mitt liv som bara är mitt. Här kan ingen icke bokälskare komma och klampa in och fråga varför jag läser så mycket.

Så vad är min fråga till er? Jo, jag skulle vela veta hur vida ni pratar mycket om att ni läser. Det skulle vara intressant att få veta hur ni tänker och tycker. Låter ni er familj läsa er blogg? Talar ni om för alla ni känner hur mycket ni älskar att läsa? 


19 kommentarer:

  1. Förutom min fru diskuterar jag aldrig mitt läsande eller skrivande med någon annan, utom med mina nätvänner. Känner tyvärr ingen irl som har samma intresse för litteratur som jag :/

    SvaraRadera
  2. Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag diskuterar inte heller min läsning med så många, vilket ibland kan vara väldigt frustrerande då jag väldigt ofta håller på att spricka när jag har läst ut en bok (tack gode gud för att internet finns!) Just för att jag inte har någon som läser så mycket som jag gör, eller som har intresse för det. Jag får också de höjda ögonbrynen och många i min omgivning frågar mig när jag ska "bli vuxen" och sluta läsa YA fantasy, vilket är det jag läser mest. Ja, någonstans efter det insåg jag att det var lättast att hålla min läsning för mig själv. Plus att jag tycker att det jag läser är så mycket jag, det reflekterar verkligen vem jag är som person, och det känns liksom privat att diskutera det med mina vänner, när de ändå inte förstår. Jag gillar verkligen din blogg och mycket bra inlägg! :)

    SvaraRadera
  3. Utöver bloggen får jag inte riktigt rum för att prata om diverse böcker, mest eftersom ingen i min omgivning har läst böckerna jag har. Fast det finns ju sina undantag och då har det varit kul att prata om handlingen, karaktärer, dolda budskap, etc! Fast jag har märkt att det som oftast har blivit ytligare samtal (diskussioner är det inte) om boken, och de är inte lika tillfredsställande som jag önskat. Så jag nämner litteratur mest när det kommer på tal - de flesta vet att jag läser mycket mer nu än tidigare. Jag ger tips när någon frågar, men inte såå mycket mer.

    De böcker som jag fått störst respons på är de som jag analyserat i skolan eftersom vi tvingades gå igenom en menings struktur noga m.m. Och den analysen är svårare att applicera på i mina recensioner då jag inte vill avslöja något för den som inte läst boken. Fast ibland kan jag strunta i den "policyn" och skriva precis som jag vill, eventuellt vitmarkera texten. Men, till skillnad från skolans litteraturanalyser är jag mycket mer fri med uppbyggnaden av meningar, mina egna värderingar och så skriver jag hur många grammatiska fel som helst, och det är nog delvis en anledning till varför jag inte nämner min blogg för vänner. Ett fåtal vänner och min familj vet, men det är mest mamma och min syster som får utstå mitt konstanta pratande om den. Såvitt jag vet läser kanske en av dem bloggen sporadiskt, vilket känns skönt. För mig är bokbloggen verkligen också något som är mitt eget, och jag vet inte riktigt.. Jag vill ha viss kontroll över vilka som ska få traska in där. Hur dumt det nu än kan verka.

    SvaraRadera
  4. Jag är precis som du, berättar inte för många att jag läser så mycket som jag gör, när någon frågar så visst kan jag säga att jag läser mycket. Och ingen vet att jag har en bokblogg skulle aldrig vilja att mina när och kära satt och läste den, bloggen är något som är mitt och bara mitt som jag inte behöver dela med någon.

    SvaraRadera
  5. De flesta jag känner vet om att jag älskar att läsa. Inte för att jag har sagt det rakt ut till dem, mer för att jag väldigt ofta pratar om böcker med Mowa (http://mowa99.blogspot.se) Hon är den enda i min klass bortsett från jag som älskar att läsa, och jag känner som du: Jag måste få prata av mig.
    Väldigt många vet att jag bloggar, fast nästan ingen vet att det är en bokblogg (om jag berättade att jag i stort sett bara bloggar om böcker skulle folk kolla på mig som om jag kom från en annan planet.)
    Några av mina lärare vet att jag läser, fast jag tvivlar på att de förstår hur mycket det blir mellan varven.
    Jag kan inte riktigt säga att jag undanhåller det, jag bara berättar inte om ingen frågar ;)

    SvaraRadera
  6. Det är i stort sätt bara min pojkvän som vet hur tokig jag är i böcker och det är bara honom som vet att jag bloggar. Mina vänner är riktiga spel nördar så det är ingen ide att ens prata om böcker med dom ;)

    SvaraRadera
  7. Jag pratar om endast få böcker med andra än min allra bästa vän, eftersom vi läser ganska mycket samma böcker och så... Men annars så tjatar väl jag inte om böcker jag läser, kanske bara några få någon gång ibland. Men jag kände också att jag ville dela med mig av mina tankar kring böcker, därför startade jag min blogg... Mina närmsta vänner och min familj vet att jag har en bokblogg, men de bryr sig ärligt talat inte. Ingen av dem läser den, och jag bryr mig inte särskilt mycket :) Tror det har att göra med att de sällan läser bloggar i allmänhet, men jag vet inte. Min syster läser nog ibland... men det är mer för att kika in precis som jag kikar in på hennes blogg ibland även om jag inte är särskilt intresserad av det hon skriver om, eftersom vi bor vägg i vägg så kan jag prata med henne rätt ut istället :)

    SvaraRadera
  8. SV: Tack så hemskt mycket <3

    SvaraRadera
  9. Hm. Jag brukar inte gå och säga att jag läser men när folk undrar vad jag gillar säger jag att läsa. Och sen de senaste åren när den underbara frågan kommer upp "vad ska du göra sen/jobba med/plugga" brukar jag svara något med böcker. Annars märker nog de flesta bara att jag läser mycket. Jag tror inte jag sa till min värdfamilj att jag gillar att läsa men eftersom jag ALLTID går runt med en bok märker de det...
    Tyvärr läser hela min familj min blogg vilket bara hände för att jag åkte till USA. Innan visste ingen. Jag har bloggat i säkert 7 år men jag berättade aldrig för något (och sen gjorde jag bloggen privat). Men när jag startade min senaste berättade jag det för typ två vänner bara för att det kändes så konstigt att hålla det "hemligt" och för att en av mina vänner också har en blogg. Nu kan alla hitta min blogg för att mitt efternamn har hamnat där. Skitjobbigt. Men men. Det är okej jsut nu eftersom det blivit mer en vardagsblogg. Men fortfarande kan jag inte TÄNKA mig att posta bloggadressen på facebook. Det är typ den sista tröskeln jag aldrig kommer komma över...

    SvaraRadera
  10. Det beror ju på sammanhanget. Jag går inte direkt fram till bästa person och säger att jag har en bokblogg. Men om vi t.ex. snackar om filmer och nån nämner The Hunger Games så kommer jag automatiskt utbrista att det är min favoritbok. Sen så kanske det leder in på att jag läser mycket och har en bokblogg, det beror helt enkelt på situation och vilket ämne man håller på att prata om.

    Mina vänner, familj och till och med folk på jobbet vet om att jag har en bokblogg. Dock så besöker de inte den för de är inte intresserade haha :p

    SvaraRadera
  11. Jag känner igen mig väldigt väl! Det forum där jag kan prata böcker är mina gymnasieelever i engelska. De vill ha tips på bra ungdomsböcker.

    SvaraRadera
  12. Jättebra skrivet! Ingen som jag känner vet att jag har en bokblogg förutom en av mina kompisar som också älskar att läsa. Jag känner precis som du att det är skönt att ha något som man har privat och inte måste dela med hela världen. Man kan liksom skriva lite vad man känner för utan att någon i ens närhet reagerar.

    Jag tror många vet att jag gillar att läsa dock kanske inte riktigt vad för trots att jag läser mycket ungdomsböcker så har jag också en del av min bokbesatta hjärna som läser ganska... vad ska man säga.... udda böcker för min ålder. En kul grej som jag och min kompis har gjort är att starta en bokklubb! Det är visserligen bara mina kompisar (jag har haft förmånen att ha flera läsande vänner ^^) men vi har väldigt blanad boksmak så det är jättekul att kunna disskutera böcker på det sättet. Ett bra tips om man vill prata av sig lite! :)

    SvaraRadera
  13. Jag pratar böcker med mina systrar (och ibland min man, men ärligt talat så tror jag inte ens att han lyssnar..han låter mig bara prata för min skull :)), och allra helst min ena syster som läser samma böcker som jag. Vi kan ha långa diskussioner och fangirla om böckerna vi älskar. :)

    Dem som känner mig vet alla att jag älskar att läsa, ibland kan någon fråga om jag läst någon bra bok på sistone och jag svarar men det är inte mycket mer än så.

    Min familj vet att jag har en blogg, men jag tror bara att det är min syster med samma boksmak som läser den. :)
    Jag pratar gärna om bloggen men jag vill ogärna lämna ut adressen. Det är liksom min privata värld där bara vi som älskar böcker får vara. :)

    SvaraRadera
  14. Jag kan verkligen känna igen mig själv i det du skriver och jag pratar aldrig riktigt heller om hur mycket jag faktiskt älskar böcker med andra eller att jag har en bokblogg. Visst är det så att folk vet om att jag läser men de är absolut inte medvetna om i vilken stor utsträckning som jag faktiskt gör det, ingen förutom mina närmsta vänner och familj.
    Men jag tror precis som du att det beror lite på de där höjda ögonbrynen och folk får ju lätt helt fel uppfattning ibland. Jag kan känna att ofta i tonåren så kan man ibland uppfattas lite som en tråkmåns om man läser mycket trots att det inte alls är fallet.
    I mitt tycke så finns det nästintill inget som går upp emot att krypa upp i sängen med en riktigt bra bok och att leva sig in i den världen. Många gånger blir det ju lite känslan av att man är där och just upplever det själv eller att man i alla fall får känslan av att man verkligen känner de här personerna. Karaktärerna som finns där på pappret tar nästan ett kliv in i ens rum. Sen så kan jag känna att folk i allmänhet, eller åtminstone folk som jag pratat med har lite fel uppfattning om ungdomsböcker, vilket är dem böckerna som allt som oftast tar en plats i mitt hjärta. Dessa böcker är ofta dem som folk rynkar lite på näsan åt. De tror inte att det finns något riktigt djup i böckerna får jag känslan av. Enda gången som folk får upp ögonen är då ungdomsboken blir till en jätte hit och alla helt plötsligt bara måste lägga vantarna på ett ex. Men min känsla är ju den att det finns så otroligt många andra böcker inom samma genre som är minst lika bra och har ett budskap som även det är bestående.
    ...Det här blev en väldigt lång kommentar och jag ska ge mig och rabbla nu men jag tycker att det här var ett riktigt intressant inlägg! :D

    SvaraRadera
  15. Jag pratar om bloggen och läsandet ofta ofta (folk retar mig för det, på ett snällt och kompissätt då alltså, inte alls elakt) kan inte hålla mig. Så alla mina kompisar vet att jag har en bokblogg, även många av mina mindre nära kompisar också då jag ofta länkar inlägg på facebook etc. Några läser den nog ibland och många som inte alls är intresserade av böcker fattar mig inte alls, men va gör det, då vill jag ju inte att de ska läsa den ändå =).

    SvaraRadera
  16. Haha, den ENDA som jag pratar om böcker med ãr min tvillingsyrra. Det händer minst två gånger varje dag att den ena går till den andra för att läsa upp ett citat den läst.
    I skolan så undviker jag att prata om det, och ingen vet att jag bloggar (då skulle de bli VÄLDIGT förvånade, men jag vill inte att de ska veta det) men de misstänker iallafall att jag älskar böcker, eftersom jag alltid har med böcker till skolan...)

    SvaraRadera
  17. De flesta som jag känner vet att jag läser mycket och älskar det. Mest eftersom att jag alltid har med mig någon bok överallt och oftast läser vid första bästa tillfälle. Mina närmsta vänner är ganska intresserade och brukar alltid ta upp den boken jag läser för tillfället, läsa baksidan och kanske fråga lite om den. Till och med lärarna (speciellt svenska och engelska lärarna) frågar ibland ifall de får titta lite på boken. Dock så är det ju inte så att jag går runt och säger: "Titta på den här boken! Den är såååå bra! Ni måste läsa den!", men jag är inte direkt diskret i heller. Speciellt med tanken på att jag gillar att prata med andra om mina böcker, jag känner precis som du att jag måste prata av mig :). Jag är bara glad över att mina vänner är så pass intresserade som dem är, trotts att de inte läser så ofta.
    Däremot så är det inte många som vet om att jag har en blogg. Det är bara mina närmsta vänner och så. Jag vill inte i heller att någon jag känner så ska läsa min blogg, och vet inte riktigt varför.

    Jag känner igen mig i det om din mamma, haha. Min läser också mycket men påverkas inte lika mycket utav dem som jag ;)

    SvaraRadera
  18. Bra inlägg!
    Folk jag känner vet att jag läser mycket och har en bokblogg, för jag var med i lokaltidningen. Men jag ville verkligen inte vara med först! Nu är det oftast skönt att folk vet att jag har en bokblogg, men jag pratar inte så mycket med min familj om läsning.
    Jag är med i en bokcirkel och där kan vi sitta och diskutera böcker som är sköna att hålla i ;)
    Mina vänner brukar fråga efter boktips och så, men vi diskuterar inte så mycket.

    SvaraRadera
  19. Intressant diskussion! När jag var något yngre började jag undra om det var fel på mig för att jag läste så mycket. Folk var intresserade och ville veta vad jag läste men jag fick alltid den där känslan av att läsa ska man göra hemma precis innan man ska sova och inte visa det för andra.
    Nu är jag dock 22 och visar öppet och glatt att jag läser överallt :) Pratar också böcker med folk (kan ha att göra med att jag jobbar på akademibokhandeln och så fort folk får reda på det så börjar de prata böcker med mig)och känner att det ligger ett allmänt intresse bland dem jag umgås med. Det är en väldigt härlig känsla efter alla år av skam för att jag var en bokslukare.

    SvaraRadera