lördag 13 april 2013

Clockwork Princess - Cassandra Clare

Titel: Clockwork Princess
Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 568
Serie: The Infernal Devices #1
Utgivningsdatum: 19:e mars 2013

Danger and betrayal, secrets and enchantment in the breathtaking conclusion to the Infernal Devices trilogy. 

Tessa Gray should be happy - aren't all brides happy?
Yet as she prepares for her wedding, a net of shadows begins to tighten around the Shadowhunters of the London Institute.


A new demon appears, one linked by blood and secrecy to Mortmain, the man who plans to use his army of pitiless automatons, the Infernal Devices, to destroy the Shadowhunters. Mortmain needs only one last item to complete his plan. He needs Tessa. And Jem and Will, the boys who lay equal claim to Tessa's heart, will do anything to save her.


Clockwork Princess. Sista delen i The Infernal Devices och en av årets mest efterlängtade böcker. Så levde den upp till alla mina förväntningar? Jadå! Det kan jag nog rätt så lugnt säga att den gjorde!

Många tårar gräts det. Inte på grund av det sorgliga kärleksdramat, utan på grund av Jem och Will. Will och Jem. De två pojkarna som inte vet hur man klarar av världen utan varandra. Jem som är döende. Will som bryts ner med honom. Jag klarar det inte. Cassandra Clare har lyckats med att bygga upp den starkaste vänskapen mellan två manliga karaktärer som jag någonsin sett. De två går liksom inte att jämföra med några andra. Man känner så starkt hur mycket de älskar varandra och hur mycket de betyder för varandra. Jace och Alecs vänskap kommer inte i närheten av dem på något sätt. The Mortal Instruments kommer inte i närheten av The Infernal Devices. Där, jag sa det.

Något annat jag verkligen älskade med boken var att den fokuserade på så många andra karaktärer också, och inte bara på Tessa, Will och Jem. Nej, istället var det också Henry och Charlotte. Sophie och Gideon, samt Cecily och Gabriel. Jag som förut aldrig riktigt känt för Lightwood-bröderna älskar dem nu. Och Cecily som vi introducerades för först i slutet av förra boken var en väldigt bra karaktär. Så gällande karaktärerna har jag ingenting att klaga över.

Men epilogen. Jag klarar inte av epilogen. Kanske kan jag till och med gå så långt som att säga att jag hatar den? Jag vet inte. Alla andra verkar verkligen älska den, men jag kan inte förmå mig själv att göra det. Tar upp mer om detta i spoilerdelen! Men epilogen förstörde nästan min bild av boken lite, och gav mig en väldigt bitter eftersmak. (Tips: läs inte epilogen).

Men om vi bortser ifrån epilogen så var det en riktigt, riktigt bra bok. Det märks verkligen att Cassandra Clare har utvecklats som författare sedan City of Bones. Jag bryr mig så mycket mer om alla karaktärerna i The Infernal Devices än de i The Mortal Instruments. Karaktärerna i The Mortal Instruments kan liksom inte ens jämföra sig med dessa. På något sätt. De i första serien har aldrig fått mig att gråta och kämpa för luft mellan tårarna. Har aldrig fått mig att krama om boken hårt och försöka lugna ner mig själv. Aldrig fått mig att gråta på ett flygplan mitt framför en massa människor. Den har inga Will och Jem, vars vänskapsband är bland det finaste bandet jag läst om.

Så tack Cassandra Clare! Du har nu lyckats med att få mig att gråta ögonen ur mig, skratta högt och älska dina karaktärer! Det har verkligen varit en underbar serie och jag är väldigt tacksam över att du valde att skriva om dessa fina Shadowhunters och berätta deras historia!

(Notering till alla där ute: Jag kan möjligen inte lyckats hålla mig från att kolla på släktträdet längst bak i boken innan jag läste ut den. Jag sa åt min mamma att rycka boken ifrån mig om hon såg mig försöka. Vilket hon försökte göra. Men jag hann kolla ändå. Oops.)

Spoilerdelar:
- Sååå Tessa fick båda killarna. Och det kändes så otroligt fel. Så så så fel emot Will att hon sedan också fick ha sin "lilla" romans med Jem. Aaghh. Att jag för övrigt älskar Will mer än jag någonsin kan älska Jem har inte något med saken att göra. Det kändes bara helt fel. För mycket lyckligt slut också. Jag hade älskat mer om det faktiskt fått vara en tragisk historia.

Favorit citat:
“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.
“I’m Gabriel.”
Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.”

Betyg: 4.5/5

3 kommentarer:

  1. Håller så med dig! Det var faktiskt vänskapen mellan Will och Jem som berörde mig mest, alltså så många tårar som kom :)

    Och slutet, tycker inte riktigt i heller om det. Precis som jag skrev på min recension så blev det lite för mycket utav ett lyckligt slut. Känns lite som ett billigt sätt av Clare att avsluta serien för att göra båda sidorna nöjda :/

    SvaraRadera
  2. Med risk för mindre spoilers;
    Så tycker jag att epilogen var bland det bästa med hela boken och i mina ögon fick ALLA karaktärer precis det slut de förtjänade. ;)

    SvaraRadera
  3. VARNING FÖR SPOILER!

    Jag håller verkligen med dig angående epilogen. Jag tror att problemet är att för oss som läsare, så har det ju bara gått typ 1 minut sen hon valde Will, och sen helt plötsligt så får hon Jem också... Men i boken så har det ju gått många många år, och desto mer distans jag får till boken desto mer kan jag tycka att det känns okej. Men den spontana reaktionen var verkligen att "HUR KAN HON!? DET ÄR JU MENINGEN ATT HON SLA ÄLSKA WILL!!" Nä, det kändes minst sagt lite snopet. Nej, jag hade uppskattat mer om hon och Jem hade fått tillbaka en fin vänskap, men inget mer än så...

    SvaraRadera