fredag 29 augusti 2014

Isla and the Happily Ever After - Stephanie Perkins

Titel: Isla and the Happily Ever After
Författare: Stephanie Perkins
Serie: Anna and the French Kiss #3
Sidor: 339
Utgivningsår: 2014

From the glittering streets of Manhattan to the moonlit rooftops of Paris, falling in love is easy for hopeless dreamer Isla and introspective artist Josh. But as they begin their senior year in France, Isla and Josh are quickly forced to confront the heartbreaking reality that happily-ever-afters aren’t always forever.

Their romantic journey is skillfully intertwined with those of beloved couples Anna and Étienne and Lola and Cricket, whose paths are destined to collide in a sweeping finale certain to please fans old and new.


Det är svårt att beskriva exakt hur jag känner för Isla and the Happily Ever After. För på vissa sätt så gillade jag den - den var snabbläst och mysig, så där som alla Stephanie Perkins böcker är. Men sedan fanns det också väldigt många saker som jag helt enkelt hade väldigt svårt för att tycka om med den.

För det första så tyckte jag inte att Isla var en lika välskriven karaktär som Anna eller Lola var. Varken hon eller Josh kändes riktigt levande, på något sätt. Kanske var det deras kärlekshistoria som förstörde det lite för mig också. Kanske för att de blev kära innan de ens kände varandra? Det kändes som att de gick runt och sa att de älskade varandra när de bara haft typ två konversationer? (Lovar att det här inte är en spoiler, då det händer väldigt tidigt i boken.) Jag kunde inte känna att de var kära i varandra. Jag kunde inte känna deras attraktion till varandra, vilket är konstigt med tanke på att hela deras förhållande verkade bygga på att de var just attraherade av varandra. Och det är absolut inget fel med det! Problemet var att jag inte kunde förstå varför de tyckte om varandra så mycket, och för att verkligen kunna älska någon så tror jag att det krävs lite mer än attraktion.

Jag tyckte inte heller att det fanns någon riktig handling i boken. Det kändes som att det bara var massa olika scener utplacerade, men utan någon handling som faktiskt rörde sig framåt. Och att boken utspelade sig i Paris? Jag tyckte knappt att det märktes. Det kunde ha varit vilken stad som helst. För en av sakerna jag verkligen älskade med Anna and the French Kiss var just att vi tillsammans med Anna även blev förälskade i just Paris.

Det bästa med boken var att få återse de gamla karaktärerna! Vilket är lite sorgligt, haha. För när man läser en bok så vill man ju faktiskt att huvudkaraktärerna ska vara de man bryr sig mest om, men jag kunde helt enkelt inte känna den där sprudlande magin som jag fick från Anna, Etiénne, Lola och Cricket. För de kändes levande för mig, på ett sätt som Isla och Josh tyvärr inte gjorde.

Jag vill dock göra det klart för alla att jag inte ogillade boken. Jag ogillade vissa delar och aspekter av den, men jag ogillade inte boken som helhet. Den var helt okej/bra, men inte mycket mer än så. Jag satt inte med ett leende på läpparna som jag gjorde hela tiden då jag läste Anna och Lola, men det var inte heller en dålig bok. Den var bara inte så bra som jag hade hoppats att den skulle vara.

Betyg: 3/5

2 kommentarer:

  1. Läste klart den här igår och håller med dig fullständigt! Kärleken kändes lite grundlös och Isla är inte lika utvecklad som Anna eller Lola. De bästa scenerna tyckte jag var när man fick träffa St. Clair och Anna igen (jag grät till och med glädjetårar till "den" scenen). Undrar om Perkins kommer att skriva fler kompanjonsböcker. Älskar att hon låter sina gamla karaktärer dyka upp i sina nya böcker :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag höll också på att börja gråta vid scenen med Anna och St. Clair! Så fint!!! <3

      Radera