Reseminnen

Det var en tidig kväll och jag satt på en bar i Phnom Penh. Bartendern var en ung kvinna, bara ett par år äldre än mig. Hon bad mig berätta om alla platser jag besökt. Beskriva dem i detalj. Själv hade hon aldrig lämnat staden hon fötts i. Hennes man var fri att resa över världen, komma och gå som han ville. Besöka olika kvinnor under dygnets mörka timmar. Det ända hon såg var de tre kvarter som skiljde baren hon jobbade i, och lägenheten där hennes två barn väntade var dag hon kom hem. Det var hennes värld. När jag berättade om min värld fanns det ingen avundsjuka eller ilska hos henne. Hon greppade tag i mina händer, och log. Berättade att hon var glad att det fanns delar av världen, där kvinnor var fria att ta ett plan till andra sidan världen om de så önskade. Fria att leva ett liv som män inte bestämde över.

På en sekund öppnade sig himlen över Singapore och från ingenstans öste regnet ner. Ensam, började jag springa, tog sikte på närmsta fik. Ingen idé. Rödljuset stoppade mig från att nå hela vägen fram och jag var tvungen att stanna. Spottade bokstavligen vatten ur min mun, den enda människan som fortfarande var ute på Singapores gator, så långt ögat kunde nå. En liten, sorgsen figur, hår klistrat längs kinderna. Så stannade första bilen som passerade mig. Utan ett ord räckte mannen ut objektet han höll i handen. Ett paraply. Med bara en nickning vevade han upp rutan igen, och körde vidare. Jag fällde upp paraplyt. Hade inte ens hunnit säga tack. Rödljuset slog över till grönt. Jag gick över vägen, nu i skydd från paraplyt, tänkte att det renaste formen av vänlighet kom från främlingar.

En strand på Bali. Musiken dånade femtio meter bort. Trehundra människor dansade. Jag och min bästa vän hade flytt undan folkmassan till strandkanten. Barfota. Andfådda. Svettiga. "Glöm aldrig det här ögonblicket!" ropade jag och dansade som jag aldrig gjort förut. Det var bara månen ovan som såg oss. Så vi dansade, skrattade, skrek, sjöng, höll om varandra. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var i det ögonblicket. Tillsammans dansade vi ända till månen gick ned och solen tog dess plats. Det enda som betydde något den natten var vi. Som om vi ägde världen, men också inte ägde någonting. Som om vi var fria.

Johanna och jag i Laos.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A Clash of Kings - George R.R. Martin

Vad gör en bra karaktär?

A Game of Thrones - George R.R. Martin